Det är inte mitt fel att jag fastnade för dig
inte för att jag tror det är många som skulle göra det
men det var som att för varje misstag
för varje svek
så blev du större för mig

och fan kan ingen bara slå dig i skallen och få dig att förstå
att jag faktiskt var en del av dig
och jag tror, förlåt, men jag tror jag är det än

och jag vet inte om 1 månads saknad och tårar
gjort att jag vill ha dig mindre
förutom gångerna då jag hört vilket as du är
förutom gångerna då du vänt ryggen till
men jag slutar aldrig saknar dig

men du kom alltid tillbaka,
och du fyllde hela mig trots att
allt annat och alla andra var så mycket viktigare
du hade insett
att mig, hade du kvar i alla lägen

och visan började om
men du stack sen igen och lämnade mig utan svar 
och du körde ditt vanliga race och jag kan inget annat än att
råka älska dig för mycket nu, jag kan inte låta bli

du är ju trots allt en del av mig
och jag
jag brukade vara en del av dig

och jag tror det här kallas för jävla mycket kärlek
men du
du vet inte om det än
för vadå?
du vill ju vara ensam